Yves Saint Laurent är död. Mästaren av mode, den goda smakens, stilens mästare.
Vem kunde beskriva en kvinna om inte han, en kvinna klädd i vart, som går armkrok med sin man. La femme. Bara han, YSL, kunde säga La Femme.
Eller hur tyget frasar sig och formar sig längs kvinnans kropp.
Han älskade kvinnan så som fler män borde älska oss.
Vilka kläder han skapade---suck---
YSL bär jag närmast kroppen. I blått svart och lite silver...
Ingen byxdress, ingen aftonklänning men väl hans parfym och kroppslotion: Rive Gauche.
Vi har levt ihop sedan 1978 -tror jag. En av mina första kärlekar -och den håller än.
I början av detta millenium fick jag tillstånd av Yves och Pierre att besöka deras trädgård i Marrakech. När den inte var öppen för besökare.
Blå blåare blåast är den, skapad av en annan konstnär, Majorelle.
Ett konstnärskap som de förvaltade vidare. Trädgårdskonst med sort K.
Vad jag minns mest? Jo pelargonerna. Som de knipsade av blommorna på. de växte i enorma bulliga målade lerkrukor.
YSL öppnade mina ögon för pelargoner. Innan dess tyckte jag enbart illa om dem. Men YSL spärrade upp mina ögon: - för bladen. Den utsökta formen,strukturen, färgerna.
YSl öppnade upp för en sak till: En detalj på hans skrivbord. I lysande orange.Lyste som en juvel,flammande liksom av eld, där inne i det svala mörkret: Från Sverige. Den svenska dalahästen.
Bara en mästare klarar att öppna ens ögon med sådan elegans, för något så självklart.
Jag fortsätter att knipsa av blommorna på mina pelargoner...
Jag förvaltar ett världsarv...Haute Couture i blommor...